veronicarosen

jag har vansinnigt tråkigt.
Vet inte vad jag skall göra mer än att söka jobb, göra alla.. "vardagliga skit sysslor" och bara vänta på att Henrik skall komma hem. Han har ju saker att göra hela dagarna + att han får träffa sina kompisar..

I går sa han att han ville vara kvar där under HELA praktiken... alltså hela våren oxå.
Jag vet inte om jag kommer att orka det.

Vad skall jag göra?
Ingen vill ge mig jobb, å praktik plats kan jag inte få förens i mitten av januari.. de e två månader dit. å inte nog med de.. i januari vill hon på af inge riktigt ge mig en praktik för att hon inte kan vara säker på att jag kommer att orka vara i ett storkök tex med min mage.

Skit!
Vad skall jag då göra?
Har sökt några distans kurser iaf.. men de får jag ju inget socialt umgänge utav.
Jag vill bara åka hem.. Men jag kan inte det heller. har ju alla möten med af, mvc å sånt skit så jag kan ju inte bara åka hem heller.

Jag förstår inte varför han vill vara där nere..
eller jo, han trivs med jobbet och så..
men jag då?
Bebis då? Betyder vi ingenting?

Känner mig ganska ensam..
Inte bara för att ja inte umgås med nån..
utan för att henrik är den ENDA jag umgås med..
jag skulle inte ha flyttat med honom hit.
och de hade jag inte gjort heller om jag hade vetet att han skulle lämna mig ensam...

Behovet av gemenskap är grundläggande mänskligt. Men tydligen skall inte alla få ta del av det. Alla känner vi oss ensamma då och då. Vissa oftare eller längre vid vissa situationer. 

Ibland kan ensamheten bli extra smärtsam, pågå under längre tid och kännas bottenlös. Då är det svårt att ta sig ur känslan och den påverkar hela vardagen.

Trots att man i en storstad lever tätt inpå varandra är det många som ändå känner sig ensamma. Jag gör det... Människor springer förbi varandra på gatorna och ingen frågar vem du är eller hur du mår. Du är helt anonym, helt osynlig. I en värld där det verkar viktigt att vara omtyckt och populär kan det kännas svårt att erkänna att man känner sig ensam och längtar efter gemenskap. Men jag börjar tröttna, jag vill inte vara ensam.

Även Henrik har flyttat ifrån mig nu. Han säger att vi måste göra det bösta av situationen att han måste vara iväg och ha sin praktik. Visst, han måste ha praktik men, varför så långt bort. Han är ju den enda jag har, och nu finns inte ens han kvar. Han säger att han förstår, men han förstår inte alls. Han har ju sällskap av både skolkamrater, arbetskamrater och sin familj. vem har jag? Vem träffar jag mer än barnmorskan en gång i månaden å tanten på arbetsförmedlingen kanske 1 gång varannan vecka. Visst, jag har täffat mycket folk nu dom senaste två veckorna. men nu är det ju vardag och tillbaka i sunne.

Ibland känns det som om ingen lyssnar på en eller över huvud taget ser en. Andra gånger känns det som om ingen förstår, även om de försöker lyssna. Vi pratade med svärmor i helgen om att jag inte har fått något jobb ännu. Och det gjorde ju inte saken bättre. Hon sa åt mig att hon tyckte att Henrik skulle säga upp vårat hyres kontrakt och flytta hem till henne igen. Och jag, jag då? Jo, jag kunde ju minsan flytta hem till nån bekant i Bollnäs eller hem till min mamma på Gotland! Va fan sa hon? Vill hon splittra mig och Henrik också? Ja, det verkar hon ju nu ha lyckats med, han är juj inte här iaf. Men hon kanske har rätt, jag är kanske inte så mycket och ha. Sen att jag är Gravid i vecka 15 gör inte det hela lättare. Hormonerna sprutar ur en, och det mår man ju inte direkt bättre av. Men hon har kanske rätt, Henrik kanske inte är redo för det här. Han kanske inte är redo att klippa navelsträngen med henne. Han sa inte ens någonting om det när hon sa det. var bara jag som fick stå där och ta hela smällen. Men jag är ju van vid att ta all skit, men jag orkar snart inte mer.

Älskar han mig? Varför säger han aldrig det då? Hade han gjort de, hade han väll ändå sagt någonting till sin mamma när hon säger att han och jag borde separera? Men hon har kanske rätt. Jag borde kanske se mig om efter någonstans att ta vägen.. Innan han ber mig flytta ut.

bara å inse..  jag är en tjockis..   
vecka 13 + 0 idag = vecka 14     
enligt www.blimamma.se så står det :   
Din bebis är nu 8.1 till 11.4 cm från huvud till stjärt, och väger omkring 52-68 gram. Storleken motsvarar ungefär en grapefrukt.   

Bebisen 
Ansiktet hos fostret utvecklas alltmer; nu kan man tydligt se en näsrygg och att öron och ögon vandrar mot sina slutliga positioner på huvudet. En annan stor förändring är bildandet av lanugohåret som är ett fint hår som växer över hela kroppen i virvlande mönster efter hudens struktur (som senare bland annat kommer att utgöra bebisens fingeravtryck).     
Lanugohåret kommer att falla av innan förlossningen och ersättas av grövre hår.   
Bebisens sköldkörtel har mognat och börjar producera hormoner. Om bebisen är en pojke så bildas en prostata, och hos flickor vandrar äggstockarna ner från magen till ljumskarna.   
De mjuka broskdelarna börjar nu också delvis att omvandlas till skelett. Bebisen har ögonbryn men inga ögonfransar.   

Du 
Du känner dig kanske lite mer energisk från och med nu och framåt i graviditeten. Den värsta tröttheten ger vanligtvis med sig och många kvinnor lyser upp under den här delen. Livmodern växer från dag till dag och du kan följa dess tillväxt genom att försiktigt lokalisera den övre delen med fingarna. Den kommer gradvis att växa upp i magen, från under blygdbenet till ovanför din navel. På grund av din växande mage och att du binder mer vätska i kroppen så kommer du sannolikt att börja behöva bära kläder för gravida ganska snart.         


mm....

Idag går jag in i vecka 13. eller 12 + 0 som man också säger. Idag har jag även varit rökfri en månad. Känn på den du!!! Känns jävligt skönt. Mår inte illa på morgonen längre. Känns också himmla bra. fast jag har inte mått speciellt illa alls faktiskt ^^   

Saknar min lillebror!