ont
Behovet av gemenskap är grundläggande mänskligt. Men tydligen skall inte alla få ta del av det. Alla känner vi oss ensamma då och då. Vissa oftare eller längre vid vissa situationer.
Ibland kan ensamheten bli extra smärtsam, pågå under längre tid och kännas bottenlös. Då är det svårt att ta sig ur känslan och den påverkar hela vardagen.
Trots att man i en storstad lever tätt inpå varandra är det många som ändå känner sig ensamma. Jag gör det... Människor springer förbi varandra på gatorna och ingen frågar vem du är eller hur du mår. Du är helt anonym, helt osynlig. I en värld där det verkar viktigt att vara omtyckt och populär kan det kännas svårt att erkänna att man känner sig ensam och längtar efter gemenskap. Men jag börjar tröttna, jag vill inte vara ensam.
Även Henrik har flyttat ifrån mig nu. Han säger att vi måste göra det bösta av situationen att han måste vara iväg och ha sin praktik. Visst, han måste ha praktik men, varför så långt bort. Han är ju den enda jag har, och nu finns inte ens han kvar. Han säger att han förstår, men han förstår inte alls. Han har ju sällskap av både skolkamrater, arbetskamrater och sin familj. vem har jag? Vem träffar jag mer än barnmorskan en gång i månaden å tanten på arbetsförmedlingen kanske 1 gång varannan vecka. Visst, jag har täffat mycket folk nu dom senaste två veckorna. men nu är det ju vardag och tillbaka i sunne.
Ibland känns det som om ingen lyssnar på en eller över huvud taget ser en. Andra gånger känns det som om ingen förstår, även om de försöker lyssna. Vi pratade med svärmor i helgen om att jag inte har fått något jobb ännu. Och det gjorde ju inte saken bättre. Hon sa åt mig att hon tyckte att Henrik skulle säga upp vårat hyres kontrakt och flytta hem till henne igen. Och jag, jag då? Jo, jag kunde ju minsan flytta hem till nån bekant i Bollnäs eller hem till min mamma på Gotland! Va fan sa hon? Vill hon splittra mig och Henrik också? Ja, det verkar hon ju nu ha lyckats med, han är juj inte här iaf. Men hon kanske har rätt, jag är kanske inte så mycket och ha. Sen att jag är Gravid i vecka 15 gör inte det hela lättare. Hormonerna sprutar ur en, och det mår man ju inte direkt bättre av. Men hon har kanske rätt, Henrik kanske inte är redo för det här. Han kanske inte är redo att klippa navelsträngen med henne. Han sa inte ens någonting om det när hon sa det. var bara jag som fick stå där och ta hela smällen. Men jag är ju van vid att ta all skit, men jag orkar snart inte mer.
Älskar han mig? Varför säger han aldrig det då? Hade han gjort de, hade han väll ändå sagt någonting till sin mamma när hon säger att han och jag borde separera? Men hon har kanske rätt. Jag borde kanske se mig om efter någonstans att ta vägen.. Innan han ber mig flytta ut.
Ibland kan ensamheten bli extra smärtsam, pågå under längre tid och kännas bottenlös. Då är det svårt att ta sig ur känslan och den påverkar hela vardagen.
Trots att man i en storstad lever tätt inpå varandra är det många som ändå känner sig ensamma. Jag gör det... Människor springer förbi varandra på gatorna och ingen frågar vem du är eller hur du mår. Du är helt anonym, helt osynlig. I en värld där det verkar viktigt att vara omtyckt och populär kan det kännas svårt att erkänna att man känner sig ensam och längtar efter gemenskap. Men jag börjar tröttna, jag vill inte vara ensam.
Även Henrik har flyttat ifrån mig nu. Han säger att vi måste göra det bösta av situationen att han måste vara iväg och ha sin praktik. Visst, han måste ha praktik men, varför så långt bort. Han är ju den enda jag har, och nu finns inte ens han kvar. Han säger att han förstår, men han förstår inte alls. Han har ju sällskap av både skolkamrater, arbetskamrater och sin familj. vem har jag? Vem träffar jag mer än barnmorskan en gång i månaden å tanten på arbetsförmedlingen kanske 1 gång varannan vecka. Visst, jag har täffat mycket folk nu dom senaste två veckorna. men nu är det ju vardag och tillbaka i sunne.
Ibland känns det som om ingen lyssnar på en eller över huvud taget ser en. Andra gånger känns det som om ingen förstår, även om de försöker lyssna. Vi pratade med svärmor i helgen om att jag inte har fått något jobb ännu. Och det gjorde ju inte saken bättre. Hon sa åt mig att hon tyckte att Henrik skulle säga upp vårat hyres kontrakt och flytta hem till henne igen. Och jag, jag då? Jo, jag kunde ju minsan flytta hem till nån bekant i Bollnäs eller hem till min mamma på Gotland! Va fan sa hon? Vill hon splittra mig och Henrik också? Ja, det verkar hon ju nu ha lyckats med, han är juj inte här iaf. Men hon kanske har rätt, jag är kanske inte så mycket och ha. Sen att jag är Gravid i vecka 15 gör inte det hela lättare. Hormonerna sprutar ur en, och det mår man ju inte direkt bättre av. Men hon har kanske rätt, Henrik kanske inte är redo för det här. Han kanske inte är redo att klippa navelsträngen med henne. Han sa inte ens någonting om det när hon sa det. var bara jag som fick stå där och ta hela smällen. Men jag är ju van vid att ta all skit, men jag orkar snart inte mer.
Älskar han mig? Varför säger han aldrig det då? Hade han gjort de, hade han väll ändå sagt någonting till sin mamma när hon säger att han och jag borde separera? Men hon har kanske rätt. Jag borde kanske se mig om efter någonstans att ta vägen.. Innan han ber mig flytta ut.
Kommentarer
Postat av: Ella
MEN hur kan hon säga så!? din svärmor alltså!! ni väntar ju henns barnbarn! vill hon inte att hennes kommande barnbarn ska leva med bägge sina föräldrar!? O att inte han tog ton o sa ifrån! Karlar! suck. Men ni bor fortfarande ihop o vill de antar jag? varför måste han praktisera långt bort?
Även OM han inte skulle vara redo att bli pappa så får han ju se till att bli de då för barnet är ju på väg!
Stå på dig! Kraam.
Postat av: Nenny
Åh! Nusseplutt!!!
Jag älskar dig i alla fall. Oavsett om du är gravid eller ej, var du bor, hur du mår och vem du än är tillsammans med eller vad du döper dina djur till. Bara så du har det klart för dig menar jag! Pussar på och kramar om hårt. Jag kanske inte sitter bredvid dig, men i tanken håller jag armarna om ditt hjärta
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
